Jag blir som förr, besviken. Om och om igen. Så fort jag satsar så faller jag. Och det finns en anledning. En anledning och en sanning som jag aldrig vågar se i vitögat.
Suck pest och pina. Den svåra vägen tar ut sin rätt. Eller nej. Det har inte rätt att alltid göra det svårt för mig, men det gör den och jag börjar bli sådan att när det går emot mig, då lämnar jag det och börjar något nytt. Förr red jag ut stormen men fan. Jag börjar bli redigt less på att alltid rida ut den eviga stormen.
I vår är det jag som gör något kreativt. Jag pallar inte bry mig om någon. För det finns ingen annan som gör det, så varför ska jag.
Ett äventyr får det bli. Ett äventyr med mig själv. Större och bättre än USA. Kanske Australien?
Ja, det låter lockande.
För fuck alla människor. Alla band som man bygger upp under åren de bryts på ett eller annat sätt. Livets gång i guess men det är sorgligt. Människor är sorgliga och jag börjar tappa hoppet på människan.
Det finns en människa jag tror på och endast en. Mig själv. För då vet jag vad jag kan få och vad jag ska kämpa för. Man blir oftast mer besviken på andra än på sig själv.
Dagens insikt.
Jag trodde allt var annorlunda, men det är exakt som förr. Människor är födda egoister. Även jag.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar