Kirurgi och läkande sår

Hur kommer det sig att jag som har en fruktansvärd fobi för sjukhus jobbar på just på ett sjukhus? 

Hur kommer det sig att varje onsdag kl 21.00 sitter jag klistrad framför tv:n och tittar på just en serie som utspelar sig på ett sjukhus?

Jag har faktiskt ingen aning. Men varje gång jag går i kulverten och möter en sjukhusvagn med en gammal tant/farbror gör det lika ont i hjärtat. Det brister lite.

Jag har det fruktansvärda inställningen att på sjukhus, där blir man inte frisk utan där dör människor. Det kan vara sista anhalten. Observera kan vara. För jag är inte så dum att jag inte inser hur många som faktiskt överlever tack vare att andra människor vågar skära, sy, gipsa och lägga om de sår som blivit.

Tänk om det varit så enkelt med våra känslor. Man får ett krossat hjärta, du åker till sjukhuset och säger "Hjälp mig, här är delarna av det som min pojkvän förstörde. Mitt hjärta." Så syr man ihop det, får ett litet ärr och åker hem. Klart. 

I verkliga livet är vi våra egna kirurger. Hjärtat gå sönder och bit för bit plockar man ihop resterna och lappar ihop det så gott man kan. Ofta får man lite assistans av goda vänner, nära och kära. 

Fast när man är där nere på marken och fumlar efter bitarna och försöker pussla ihop det så gott det går inser man också att det kanske fattas något. Och det är just det som blir ärret. Den där biten som saknas. Och man tror att det kommer aldrig bli bra. Att den där biten aldrig kommer fyllas ut med något annat. 

Det gör den,  med tiden gör det nog det. Hur små bitar det än må ha blivit när det brast, eller hur stor bit som fattas, så läker ändå tiden alla sår.  Och det kan ingen kirurg i världen göra någonting åt.